Den fred som Sverige skulle främja i Afghanistan har blivit alltmer avlägsen för varje år som gått sen 2001.
Den brokiga motståndsrörelse, som motsätter sig den utländska närvaron, har växt i styrka och i folkligt stöd i takt med att de utländska trupperna lagt övergrepp till övergrepp på det afghanska folket. Under 2007 genomförde USA och deras allierade 3752 bombanfall i Afghanistan, en fördubbling av antalet bombanfall sen året före.
Enligt FN-insatsen UNAMA står den afghanska regeringen, Operation Enduring Freedom och den Nato-ledda insatsen ISAF för 39 % av alla civila dödsoffer. Otaliga bombanfall mot civila byar, bröllopsfester och begravningsföljen har skapat ett djupt folkligt missnöje ur vilket motståndsrörelsen kunnat värva en strid ström av nya soldater.
Talibanerna står idag starkare än de gjort sen 2001. Frågan är inte längre om talibanerna kommer tillbaka till makten, miljoner afghaner och stora delar av Afghanistan står idag helt eller delvis under talibanernas kontroll.
Det är en rörelse som ingen vän av demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet kan känna någon form av sympati med. Men det är hög tid att vi inser att den brokiga motståndsrörelsen inte kan besegras militärt.
Fler soldater, tyngre stridsfordon och bombmattor kommer inte att ge Afghanistan fred, för det krävs en politisk lösning.
Vi måste fråga oss om Sverige idag verkligen främjar fred i Afghanistan eller om vi i realiteten deltar i ett krig. Det är hög tid att Sverige tar fram en avvecklingsplan för det svenska deltagandet i ISAF.
Nyhetslänkar: 1, 2
Antalet civila dödsoffer är faktiskt lågt förhållandevis, och visst så är talibanerna på uppgång och det behövs en politisk lösning, men för att överhuvudtaget nå en politisk lösning där folkviljan är representerad så behövs först och främst: säkerhet. Utan säkerhet så kan talibanerna skrämma folk till tystnad, och förstöra alla demokratiska frön utan vidare problem. Utan de utländska trupperna så kommer landet antagligen att hamna i ett inbördeskrig då regeringen är svag för tillfället, och de afghanska krigsherrarna många och giriga. Irak håller trots allt våld, på att bli bättre, säkrare och stabilare och man har lyckats införliva olika fraktioner i samhällsapparaten för att skapa stabilitet. Grunderna för att göra detta låg i den demokratiska processen, samma process som Afghanistan genomgår just nu.
ReplyDeleteOm inte verkligen stämmer överens med karta, då måste det vara något fel på verkligheten. Den skönmålande beskrivningen av läget i Irak och Afghanistan, som gryende eller blommande demokratier, saknar materiell grund. Ockupationen är del av problemet, inte en del av lösningen. Reell nationell försoning kan bara ske när de utländska trupperna lämnat.
ReplyDeleteIntressant att du tar upp krigsherrarna. Under den amerikanska ockupationen har krigsherrarnas makt stärkts, deras ställning har formaliserats. De kortsiktiga uppgörelser som ockupationsmakten gör för 'säkerhet' permanentar en situation av lågintensivt inbördeskrig.