Den fred som Sverige skulle främja i Afghanistan har blivit alltmer avlägsen för varje år som gått sen 2001.
Den brokiga motståndsrörelse, som motsätter sig den utländska närvaron, har växt i styrka och i folkligt stöd i takt med att de utländska trupperna lagt övergrepp till övergrepp på det afghanska folket. Under 2007 genomförde USA och deras allierade 3752 bombanfall i Afghanistan, en fördubbling av antalet bombanfall sen året före.
Enligt FN-insatsen UNAMA står den afghanska regeringen, Operation Enduring Freedom och den Nato-ledda insatsen ISAF för 39 % av alla civila dödsoffer. Otaliga bombanfall mot civila byar, bröllopsfester och begravningsföljen har skapat ett djupt folkligt missnöje ur vilket motståndsrörelsen kunnat värva en strid ström av nya soldater.
Talibanerna står idag starkare än de gjort sen 2001. Frågan är inte längre om talibanerna kommer tillbaka till makten, miljoner afghaner och stora delar av Afghanistan står idag helt eller delvis under talibanernas kontroll.
Det är en rörelse som ingen vän av demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet kan känna någon form av sympati med. Men det är hög tid att vi inser att den brokiga motståndsrörelsen inte kan besegras militärt.
Fler soldater, tyngre stridsfordon och bombmattor kommer inte att ge Afghanistan fred, för det krävs en politisk lösning.
Vi måste fråga oss om Sverige idag verkligen främjar fred i Afghanistan eller om vi i realiteten deltar i ett krig. Det är hög tid att Sverige tar fram en avvecklingsplan för det svenska deltagandet i ISAF.
Nyhetslänkar: 1, 2
