Påminnelser från verkligheten

Det är lätt att glömma, när man följer nyhetsmedia eller sitter och bloggar, att de senaste dagarnas mediestorm egentligen börjar i en familjs ofattbara tragedi. Aftonbladet har nu besökt samma familj som Donald Boström intervjuade 1992, samma familj vars 19-årige son brutalt mördades och kropp skändades av den israeliska armén. Ett av tusentals mord som ockupationsmakten begått.

Artikeln finns här. Ett utdrag;

En liten gammal kvinna klädd i spräcklig klänning kommer ut och sätter sig under olivträdet.

Saadega Ghanem pratar med låg röst och tittar ner i marken. Hon säger att hon tror att hon är 75 år gammal.

Även hon sprang ut när skotten föll.

– De höll min son i fötterna och skrattade. De tvingade mig att titta på honom. Han var blodig överallt. Sedan släpade de honom upp för trapporna till huset som de gömt sig i.

Hon gömmer ansiktet i händerna. Torkar sedan tårarna, fortsätter berätta.

– Den där eftermiddagen har aldrig slutat förfölja mig. Det var då jag fick ont i axlarna. Jag har haft ont sedan dess.

– De kunde ha gripit min son utan att döda honom. Men det ville de inte.

Folk började samlas kring huset där soldaterna befann sig. De kallade på förstärkning. Sedan bar de iväg kroppen till en militärhelikopter som stod i utkanten av byn och fraktade den till Israel.

Familjen vet fortfarande inte varför.

Några dagar senare hörde armén av sig och sa att de ville ha betalt för att lämna tillbaks Bilals kropp. 5 000 shekel, nästan 10 000 kronor, en fantasisumma för dessa fattiga människor.

– De sa att transporten med helikoptern varit dyr. Men varför ska vi behöva betala dem för att få tillbaks våra döda som de skjutit ihjäl, säger Jalal.