I förra veckan skrev Donald Boström på Aftonbladets kultursida (17 augusti) om unga palestinier som 1992 fått sina kroppar obducerade av den ockupationsmakt som just skjutit dem. De efterlevande menar att de stulna kropparna sprättats upp utan förklaring och medgivande – och de tror dessutom att kropparna saknar organ. Den misstanken yttrades även av FN-personal på plats. Boström uppmanar därför till fortsatt journalistiskt arbete: Vad är det som har hänt de här männen?
Det finns de som menar att det är antisemitiskt, ja till och med ett utryck för nazistiska böjelser, att ställa den frågan, eftersom det finns en (för mig okänd) uråldrig myt om att judar bakar bröd med fienders blod.
[...]
Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.
Till en av alla antisemitiska stereotyper hör att judar dödar barn och förgiftar brunnar – ska den vidriga myten hindra oss från att tala om de ungar som i dag dör på Gazaremsan för att israelerna förvägrar dem rent vatten?
När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk. Det är denna rädsla för stigmatisering som gör att rapporteringen om palestiniernas grymma verklighet har så svårt att tränga igenom de ideologiska filter som präglar västerländsk nyhetsförmedling; det finns inga opinionsbildare som tar tag i den. Men ska Israels brott mot de mänskliga rättigheterna på de ockuperade områdena få ett slut – för det vill vi väl? – måste journalister och intellektuella världen över visa civilkurage.
Bloggat: On My Mind, Minsta bröder, Rött hjärta
Det var lite dumt av henne att säga att hon inte känner till den antijudiska myten om att judarna bakar bröd på icke-judars blod. Hon är historiker och borde känna till myten om Simon garvarsonen som försvann och att en präst sedan undrade om Simon hade dödats av judarna och använt hans blod till att baka Matza-bröd.
ReplyDeleteDen här myten kom på medeltiden, men väcktes till liv av nazisterna i Julius Streichers tidning Der Stürmer och har även använts av antijudiska element i Syrien bl.a.
I övrigt, all heder åt Åsa Linderborg.
Att vara historiker betyder inte att man är ett levande uppslagsverk. Historia handlar inte om staplande av fakta, utan analys av historiska skeenden. Jag kände inte heller till blodbakningshistorien sedan tidigare. Jag läser sällan gamla ex av Der Stürmer, och sådana detaljer kan passera förbi en. Vidare, finns det ngt belägg överhuvudtaget att Boström skulle vara insatt i medeltida antisemitisk diskurs?
ReplyDeleteI sanningens namn är det, i Sverige, primärt rädslan för att stigmatiseras som muslim-hatare som lett till att t ex Hamas så sällan fördöms i pressen.
ReplyDeleteÅsa Linderborg är som gate-keeper i sammanhanget ungefär lika objektivt trovärdig som Avigdor Lieberman. Två människor som tyvärr bidrar till att göra världen till en sämre plats att leva på.
Samhälls- och det humana ansvaret som vissa personer med makt har, som får ge vika för deras blinda hat. Det är mycket nedslående.
Hm... Åsa Linderborg som gatekeeper? Var finns bevisen för ett sådant påstående? Det saknas ju knappast artiklar i svensk dagspress de senaste veckorna som kritiserar Aftonbladets publicering.
ReplyDeleteJag undrar också vad du är ute efter? Att fler ledarskribenter skriver 'Hamas är onda' lite oftare? Jag håller inte med dig, beskrivningarna av Hamas är överlag negativa i svenska medier och problemet är snarare det motsatta (att många debattörer vägrar förhålla sig till det faktum att oavsett vad man tycker om Hamas så måste Hamas erkännas som en aktör i sammanhanget).
Tja. Jag antar att Linderborg som varande kulturchef på AB väljer ut de debattinlägg som publiceras på Kulturen. Dvs att hon i sammanhanget agerar som gate-keeper. Att den tendentiösa artikeln sen kritiserades av andra media har ju inte särdeles mycket med just den saken att skaffa.
ReplyDeleteJag är ute efter att beskriva att det inte bara är skräcken för att anklagas för att vara antisemit som ligger som en våt filt över debatten utan i hög grad även den att vara antimuslimsk (i synnerhet i Sverige).
Och nej, jag menar inte att media (eller politiker) enbart skall avfärda Hamas som onda, utan just acceptera dom som en rättmätig aktör, och framför allt nyansera verklighetsbeskrivningen och beakta och beskriva de kausala förhållandena som lett fram till organisationens maktposition. Och samtidigt förstås granska och dokumentera de fruktansvärda terrorbrott (både mot judar och araber) som Hamas gör sig skyldiga till. Här menar jag att det förekommer en del underlåtelsessynder.
Liksom att man har förstås har ett ansvar att beskriva Israels likaledes makabra politik och terror mot palestinierna (förekommer, enligt min uppfattning, oftare, men även här finns mycket att göra).
Slutligen vill jag säga att Israels regerings taktik att systematiskt spela ut antisemit-kortet vid minsta kritik tyvärr slår tillbaka på hela det judiska folket, både levande och döda. Totalt respektlöst mot de många judar som under historien blivit offer för faktisk antisemitism.
Förutom att den underminerar fredsprocessen.
Det är rent ut sagt skamligt agerat av högerregeringen i Tel Aviv.