I förra veckan skrev Donald Boström på Aftonbladets kultursida (17 augusti) om unga palestinier som 1992 fått sina kroppar obducerade av den ockupationsmakt som just skjutit dem. De efterlevande menar att de stulna kropparna sprättats upp utan förklaring och medgivande – och de tror dessutom att kropparna saknar organ. Den misstanken yttrades även av FN-personal på plats. Boström uppmanar därför till fortsatt journalistiskt arbete: Vad är det som har hänt de här männen?
Det finns de som menar att det är antisemitiskt, ja till och med ett utryck för nazistiska böjelser, att ställa den frågan, eftersom det finns en (för mig okänd) uråldrig myt om att judar bakar bröd med fienders blod.
[...]
Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.
Till en av alla antisemitiska stereotyper hör att judar dödar barn och förgiftar brunnar – ska den vidriga myten hindra oss från att tala om de ungar som i dag dör på Gazaremsan för att israelerna förvägrar dem rent vatten?
När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk. Det är denna rädsla för stigmatisering som gör att rapporteringen om palestiniernas grymma verklighet har så svårt att tränga igenom de ideologiska filter som präglar västerländsk nyhetsförmedling; det finns inga opinionsbildare som tar tag i den. Men ska Israels brott mot de mänskliga rättigheterna på de ockuperade områdena få ett slut – för det vill vi väl? – måste journalister och intellektuella världen över visa civilkurage.
Bloggat: On My Mind, Minsta bröder, Rött hjärta
