"Mellanösterns problem måste tillskrivas områdets extrema rörelser. På den israeliska sidan har vi den till stora delar fanatiska bosättarrörelsen som hävdar Israels bibliska rätt till Palestina och där tankarna på ett Storisrael är levande. På den andra sidan har vi extremrörelserna Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon som båda understödda av islamistiska diktaturen Iran har Israels utplåning från kartan som mål."
Den argumentationen var vanlig under Osloprocessen, innan den avslöjats som en bluff. Dikotomin duvor-hökar, goda Labor-onda Likud, snälla Fatah-illasinnade Hamas är egentligen ganska felaktig. Alla israeliska partier, utom kommunisterna och de arabiska partierna, stödde Gazamassakern. Illusionen om att israeliska Arbetarpartiet skulle stå som garant för en fredlig tvåstatslösning torde ha upphört vid det här laget.
Även gällande palestinierna är situationen betydligt mer komplicerad. Både Hamas och Fatah är mångfacetterade rörelser, med mer moderata och mer radikala krafter. Hamas har, om än i semantiska omskrivningar, sagt sig vara villiga att gå med på en tvåstatslösning.
Slutet av debattartikel ägnas till en utläggning om 'Hamas stadgar'. Källan som anges är eniro.se (en sökmotor!, söker man på 'Hamas stadgar' på eniro hittar man mestadels länkar till hasbarabloggar). Det dokument artikelförfattaren hänvisar till är ett Hamasdokument från 1988, ett uttalande som antogs när rörelsen lanserades som en politisk organisation i Palestina. Det är inte rörelsens stadgar (دستور), och dokumentet har egentligen ingen betydelse i Hamas politik idag. Inom Hamas görs nästan aldrig referenser till 1988-dokumentet, som beskriver Palestinakonflikten som en strid mellan judar och muslimer.
No comments:
Post a Comment