Från Khaybar till Antiochia

Ett av de senaste inslagen i debatten om debatten om antisemitism vs kritik av Israel är diskussionen om ett slagord, fångat i youtube från Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö 7 mars. I klippet ses en handfull ungdomar skanderandes 'Khaybar, Khaybar, ya yahud' (خيبر خيبر يا يهود). Pro-israeliska debattörer (t.ex. Per Gudmundson i förra veckans fullständigt urballade version av SVTs 'Debatt') hävdar att referensen till slaget i Khaybar år 629 är en direkt uppmuntran till massmord. Enligt Gudmundson var slaget vid Khaybar en attack mot en judisk oas och slaget efterföljdes av slakt på oasens invånare.

Den argumentationskedjan har en allvarlig brist. När muslimer refererar till Khaybar, al-Badr, Karbala eller andra episoder i islams tidiga historia så refererar man till den roll dessa episoder tillskrivs i islamisk historieskrivning. Den tolkning Gudmundson gör av Khaybar är fullständigt främmande inom islamisk historieskrivning.

När SOS-kyrkan kallar sin missionsverksamhet 'korståg', uppmanar man då till massmord mot muslimer och judar? Är denna ordvits en direkt uppmaning till folkmord? I traditionell västerländsk historieskrivning associeras korstågen med unga mäns uppoffringar för en större sak (en syn som på senare tid reviderats i takt med att Västvärlden sekulariserats). I arabisk och muslimsk historieskrivning är bilden av korstågen helt annorlunda, korstågen associeras med barbari, plundring och död. Efter stormingen av Antiochia år 1098 slaktades stadens judiska och muslimska befolkning. I samband med belägringen av Maarat (se bild) samma år stympade korsfararna sina offers kroppar och kastade avhuggna huvuden över stadsmuren. När korsfararna intog Jerusalem år 1099 utsattes judar och muslimer återigen för systematiska massakrer. Och så vidare. Med Gudmundsons logik skulle alla referenser till korstågen kunna ses som uppmaningar till folkmord. För att inte tala om referenser till Gamla Testamentet, vilket knappast saknar inslag av blodspillan och grymhet.

Vad är då synen på Khaybar i islamisk historieskrivning? Först av allt, slaget vid Khaybar ägde rum innan muslimerna erövrat Mecka. Detta var den period där islams vara eller icke vara stod på prov, en tid då muslimerna arbetade i underläge. Denna historiska epok spelar en viktig roll i det islamiska historiska medvetandet, att de förtrycka men rättrogna i slutändan segrar. Detta är islams motsvarighet till berättelsen om David och Goliat. Det är också en historieskrivning som lyfter enskilda berättelser om hjältemod bland muslimernas härförare. Genom att åberopa Khaybar, eller andra krigshändelser vid denna period, återknyter man till en föreställning om att även om Israels militära övermakt är överväldigande idag så kommer de rättrogna och modiga i slutändan triunfera. Likt profeten lyckades besegra de härskande i Mecka kommer palestinierna befria Jerusalem. Detta handlar inte om rasism, utan om bekräftande av den egna identiteten som arvtagare till profetens kamp. I islamisk historieskrivning betonas alltid de krigets lagar som profeten instiftande, hur disciplinerad muslimernas armé var i jämförelse med andra samtida arméer.

En mer ingående beskrivning av islamisk historieskrivning om slaget vid Khaybar kan läsas här.

Jag motsätter mig användandet av arabiska slagord vid demonstrationer i Sverige. Det arabiska språket har en helt annat grammatisk och lexikal struktur än svenska. Ingen översättning blir helt exakt, och detta ger möjlighet för Palestinarörelsens fiender att spekulera och insinuera om olika begrepps betydelse. Att använda slagord som direkt återkopplar till islamisk identitet är även problematiskt då de utesluter icke-muslimer som deltar i demonstrationerna. Bland de tiotusentals som demonstrerade för Gazas folk runt om i Sverige i januari 2009 fanns muslimer, kristna, judar, ateister, m.m.. I solidaritetsarbetet för Palestina behövs paroller som inkluderar, inte utesluter.

Bloggat: Mer vänster i Uppsala, Palestina 2008, Bulten i Bo
Nyhetslänkar: JK prövar inte hetsanmälningar