Sunday, January 30, 2011

Ett svar till Hökmark om Egypten

I går publicerades ett besynnerligt inlägg om revolten i Egypten på Newsmill signerat av Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker och ordförande i Samfundet Sverige-Israel. Inlägget är märkligt då det innehåller en motsägelsefull argumentation. Dels försöker Hökmark hävda att upproren i Arabvärlden är att jämföra med Östeuropa 1989 (helt korrekt) och att han själv skulle förhålla sig positiv till demokratisering i Mellanöstern. Men i andra delar av sin argumentation framställer han snarare demokratiseringen som ett hot. Till det lägger han ett tafatt försök till inrikespolitisk pajkastning. Summa summarum så utgör inlägget en ansats till historieförfalskning, att försöka dölja det faktum att den europeiska högern aldrig lyft ett finger för att stödja kampen för demokrati i Arabvärlden.

Jag tror inte Hökmark egentligen är så glad över demokratiseringsprocessen i Egypten. Israel har helt och hållet baserat sin regionala säkerhetspolitik på allianser med eller tysta samförstånd med diktaturer i regionen. Mubaraks regim har varit de värsta förbrytarna, under hans styre har oljeexport skett till Israel samtidigt som Egypten varit delaktig i belägringen av Gaza. Denna politik har självklart aldrig fått någon som helst uppbackning av det egyptiska folket, och skulle aldrig kunna ha ägt rum ifall ett demokratiskt styrelseskick funnits i Egypten. Hökmark vet självklart om detta, därav hans ambivalenta inställning till demokratiseringsprocessen.

Hökmarks boogeyman är som vanligt Iran. Han försöker hävda att Egypten 2011 är en re-run av Iran 1979, att revolutionen kommer sluta i en diktatur styrd av Muslimska brödraskapet. Jämförelsen och argumentationen haltar dock. Det politiska systemet i den islamiska republiken Iran formades inte över en natt, utan i en komplicerad process. Strax efter att revolutionen hade segrat invaderades Iran av Irak (med Västs stöd), ett krig som kom att kosta miljoner människoliv. Därtill fanns en rad inrikespolitiska vändningar som skärpte motsättningarna i Iran, och banade väg för en totalitär regim. Vidare så är argumentationen ytterst cynisk. För de som torterats av Mubaraks regim spelar geopolitiken kanske inte så stor roll trots allt.

Därutöver är det inte givet att en broderskapsregering i Egypten, eller en regering dominerad av Muslimska brödraskapet, skulle leda till stärkt iranskt inflytande i regionen. Hökmark tar upp Irans relation till Hamas. Men i ett läge där Muslimska brödraskapet regerar i Egypten så kan Hamas beroende av stöd från Iran brytas. Ett demokratiskt Egypten, oavsett om Muslimska brödraskapet befinner sig i opposition eller regeringsställning, kan återta sin rättmätiga ställning som den ledande kraften i Arabvärlden och därmed sätta Iran åt sidan.­

Den inrikespolitiska pajkastningen består i följande citat: "Den svenska vänstern och kyrkan i Sverige har snarare fokuserat sin kritik och mot regionens enda demokrati än mot dem som har eliminerat rösträtt, tryckfrihet och yttrandefrihet." Påstående är rent lögnaktigt. Hade Hökmark varit en vän av mänskliga rättigheter hade han kanske deltagit på någon av de Gazamanifestationer som arrangerats i Stockholm de senaste åren. Hade han gjort det hade han med egna öron kunnat höra fördömmande efter fördömmande av Mubaraks styre i Egypten. Bland Palestinaaktivister och palestinier i Sverige är Mubaraks roll som Israels hantlangare väl känd, liksom repressionen mot det egna folket. Hökmark skulle istället för pajkastning kunna rota i varför hans egen partigrupp i EU-parlamentet (EPP) i åratal sökt omhulda Ben Alis diktaturparti RCD i Tunisien.

Hökmark talar om reformer, att stödja reformkrafter. Likaså talar amerikanska regeringsrepresentanter i dessa dagar. Men det arabiska folket vill inte ha reformer av de existerande diktaturerna, lika lite som folk i Östeuropa 1989 tillfredsställdes av erbjudanden om gradvisa reformer inom det existerande politiska systemet. Ett sådant utrymme hade funnits kring Pragvåren 1968, men två decennier snare hade det tåget passerat för länge sedan. De egyptiska och tunisiska demonstranterna vill se diktaturerna falla, och kommer inte nöja sig med något mindre än det. Demokraters uppgift, i Sverige och andra länder, är att ge helhjärtat och oreserverat stöd till den kampen. Inget mindre.

I nuläget förvärras situationen, den gamla regimen försöker kväsa folkviljan med kulor. Omvärldens agerande är avgörande. Sveriges regering måste kraftfullt fördöma Mubarakdiktaturen. I nuläget finns uttalanden på www.ud.se som fördömer mordet på David Kato i Uganda och det vitryska valet. Men om Egypten finns enbart en avrådan till resor.

Nyhetslänkar: 1, 2, 3, 4, 5, 6

No comments:

Post a Comment

Post a Comment