-Det här känns inte som ett krig, utan som en massaker, en förintelse, även riktad mot oss läkare. Varje dag när jag gick till arbetet visste jag inte om jag skulle överleva dagen. Det fanns inte någon plats som var säker. Jag tror inte på att det var misstag när de träffade skolor och sjukhus. De har tillräckligt bra precision för att veta exakt var de träffar. Det är en skam att världen stod och såg på medan vårt folk dödades. Hade vi varit får eller getter hade världen reagerat starkare, men våra liv är mindre värda än djurens.
Hur många som brännskadades av fosforbomberna kan Shaaban inte bedöma eftersom de flesta av de uppskattade 8.000 skadade och dödade under kriget hade flera olika skador. Situationen på Shifasjukhuset under kriget beskriver han som en mardröm.
- Kan du föreställa dig, på en halvtimme kunde det komma in 250 skadade. Folk låg och dog på golvet medan de väntade på att bli opererade. Och samtidigt som vi försökte rädda liv kom det F16-plan och bombade moskén här intill, så att alla våra fönster slogs sönder. Det var mitt i vintern och iskallt.
När de akuta fasorna är över för denna gång återstår stora problem för sjukvården; konstant brist på medicin och sjukvårdsmateriel, till exempel krämer mot brännskador. Allt beror på blockaden. Den har även drabbat Nafiz Abu Shaaban på det personliga planet.
- Min 75-åriga mor hade cancer och behövde få strålbehandling. Men under tre månader gav inte israelerna tillstånd för henne att resa ut. Så hon dog, berättar han.
Läs också: "Antisemitismanklagelser dyker upp som gubben i lådan"
Bloggat: Svensson, Jinge, Niklas H, Annarkia, Anna W, Minsta bröder
Nyhetslänkar: 1, 2
No comments:
Post a Comment