Om gränsdragningar och antagonism i Genève

Carl Bildt tycker att Ahmadinejad "gick över gränsen" i sitt tal vid FN-konferensen i Genève. Personligen tycker jag Israel gick över gränsen när man i 22 dagar i sträck bombarderade Gazaremsan. Bildt och jag upprörs tydligen av olika företeelser här i världen.

Men EU-ländernas protest mot Ahmadinejad i Genève är inte bara problematisk som ett försök att skapa enighet kring försvaret av krigsförbrytarna i den israeliska ledningen. Den var också problematisk därför att den oförtjänt placerar Ahmadinejad i centrum, istället för den viktiga diskussionen om hur man kan bekämpa rasismen.

Faktum är att Ahmadinejad blir så stor som Västvärlden väljer att göra honom. Genom att skapa en situation där Ahmadinejad framstår som en av två protagonister, som anförare för ett större block, ja, då stödjer man hans position inrikespolitiskt och i regionalt i Mellanöstern. Varför kretsar helt plötsligt hela FN-konferensen om rasism kring Ahmadinejad? Det är en situation som USA och EU-länderna villigt skapat. Thaher Pelaseyed noterar i ett inlägg att Sverige mycket väl hade kunnat agera som Norge, att deltagit med en ministerrepresentant och därmed bidragit till att ge konferensen den värdighet den förtjänar. Istället för att lämna lokalen under Ahmadinejads tal hade Bildt, såsom norske utrikesministern Jonas Gahr Støre, kunnat bemöta Ahmadinejad i sak. Det hade varit en betydligt mer konstruktiv markering.

Roya verkar ha en liknande inställning om detta. Hon skriver

"Väst har nu gjort Ahmadinejad till martyr, stärkt honom inför den inhemska opinionen, och försatt oss i den uppochnedvända situationen där Ahmadinejad talar om vikten av yttrandefrihet och demokrati, vilket självklart är ett skämt när en tittar på situationen i Iran.

Men som bekant är det inte Irans befolkning som står högst på Västs agenda utan det är Israels befolkning, det är USA det är Europa. Därför tågar de ut när Ahmadinejad säger det är varje vettig människas plikt att säga, det som hundratusentals demonstranter i Europa och USA, skanderat när Gazas befolkning massakrerades: att Israel är en rasistisk stat. Det måste sägas fler gånger och av fler personer. Det är bara synd att det inte är demokratier som yttrar det, att det blir en diktatorisk regim som utnyttjar det tomrummet för egen vinning."

Esbati ser en koppling mellan EU-ländernas försök att sabotera Durban II och den växande islamofobin i Västeuropa,

"Staten Israels extremt stora inflytande över de västerländska regeringarnas agerande i det här fallet, kan inte heller förstås utan att man sätter det i samband med islamofobins växande roll i europeisk politik för europeiska makthavare. För Europas högerpopulistiska partier, som Geert Wilders’ ”Frihetsparti” eller Siv Jensens ”Fremskrittsparti” har ”solidariteten” med Israel länge levt i nära symbios med den hårda och insinuanta antimuslimska retoriken. Och den som vill förutse vad som dyker upp på den europeiska menyn över hets mot muslimer, kan följa propagandautspelen från Israels regering. Det som präglar europeisk politik idag, det är att den mer traditionella europeiska högern omvandlas i samma riktning, och att också partier längre vänsterut börjar omfamna en sådan dagordning."

Bloggat: "Dror Feiler om rasismkonferensen", "Medan EU gör bort sig i Genève", "Israel, antirasismens avantgardé, eller?", "EU-länderna stod för skandalen", "Att bryta tystnaden om krigets övergrepp", "Angående Israel och Rasism: Ett Brev Från En Anti-Apartheidkämpe", "Medias tolkningsföreträde och hur man spär på spänningar", "Naturei Karta in Iran", "Israel är en rasistisk stat", "Kritik mot rasism tydligen problem på antirasistkonferens", "Sverige skämmer ut sig i FN", ett annat inlägg med samma titel, "Apartheid under demokratins flagga", "De borde protesterat mot Vatikanstaten istället"
Nyhetslänkar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9