Reella och fiktiva hot i Latinamerika

Idag finns en artikel på Newsmill, signerad Gabriel Heller Sahlgren, om förslagen till konstitutionella förändringar i Colombia (med avsikt att möjliggöra för president Álvaro Uribe Vélez att ställa upp till val för en tredje mandatperiod). Det är alltid välkommet när situationen i Colombia uppmärksammas i svensk samhällsdebatt (annars är det ganska tyst), men artikeln har också ett antal felaktiga utgångspunkter.

Artikeln avslutas med följande passus;

"Allsmäktiga presidenter är idag det största hotet mot latinamerikansk demokrati. Vad omvärlden framförallt bör oroa sig över, och uttrycka motstånd mot, är därför att latinamerikanska ledare utnyttjar folkets stöd för att på sikt urholka sina länders demokratiska statskick - oavsett hur populära de är eller till vilken politisk ideologi de bekänner sig."

Resonemanget, att 'demokratin' skulle ställas över folket, är i grunden problematiskt. Demokrati måste rimligtvis betyda att makten utgår ifrån folket, och folket själv bör således vara suveränt att genomföra reformer i politiska institutioner och system. De politiska system som återfinns i Latinamerika är i många fall instiftade i perioder där det demokratiska utrymmet varit begränsat, och valsystem och konstitutioner skräddarsytts för att en traditionella eliten ska kunna få behålla den politiska och ekonomiska makten ifred. Att det pågår en aktiv samhällsdebatt i ett flertal latinamerikanska länder om konstitutionella reformer är inte märkligt, utan tvärtom mycket sunt. I Sverige fanns aldrig någon grundlagsstadgad gräns för hur länge Per Albin Hansson, Tage Erlander eller Göran Persson satt vid makten, utan att det lett till någon form av auktoritär utveckling.

Man kan mycket väl motsätta sig Uribes lagförslag, många colombianska folkrörelser är aktiva motståndare till förslaget. Men grundproblemet i Colombia är inte mandatperioderna. Grundproblemet är den väpnad konflikten, 'försvinnanden'/mord/förföljelser av politiska och fackliga aktivister, den statliga terrorn mot den egna civilbefolkningen. Uribe har trappat upp kriget, och söker misskreditera och tysta sina kritiker som 'illojala' eller terroristsympatisörer. Om Uribe skulle ersättas av en ny Uribe II spelar egentligen ingen roll, om samma brott mot mänskliga rättigheterna fortsätter.

Heller Sahlgren prisar samtidigt militärkuppen i Honduras. Låt oss ha två saker klara: 1) i Honduras råder idag militärdiktatur. Militärer griper kritiker till kuppregimen, skjuter skarpt mot demonstranter, i vissa fall har gripna torterats till döds (se länk). 2) Zelaya hade inte, till skillnad från Uribe, sökt att förlänga sin egen regeringsperiod. Zelaya gick med på att tillkalla en icke-bindande folkomröstning, efter att man mottagit en appell från honduranska folkrörelser (med mer än 400 000 underskrifter) med kravet att en konstituerande församling skulle väljas. I Honduras är det Väktarrådet (förlåt, HD...) och militären som brutit mot konstitutionen, inte presidenten.