Ryktet kretsar kring en artikel av Esbati i Aftonbladet, publicerad 16 juni. Ryktet vill göra gällande att Esbati skulle uttryckt stöd för Ahmadinejad, ett påstående som är rakt igenom falskt och lögnaktigt. Esbati kritiserar svenska mediers endimensionella beskrivningar av valet i Iran. Bl.a. pekar Esbati på hur Ahmadinejads populistiska image byggts upp. Dock finns i artikeln ingenting överhuvudtaget som skulle indikera någon form av sympati gentemot Ahmadinejad. Tvärtom, uttalar han sig positivt inför de protester som följde efter valet mot slutet av artikeln. Var och en uppmanas att själv läsa artikeln och skapa sin egen uppfattning.
Kan också förtydligast att i större tidningar så får en skribent mycket sällan något inflytande över rubriksättning och bildval.
Vad det gäller Esbatis författarskap i övrigt, så ges här ett par citat;
Från 8 juli
De rapporter som kommer från Iran nu är mörka, blodiga. Regimen trappar upp repressionen å det grövsta. Brutalt våld mot politisk opposition har aldrig
försvunnit från iransk politik. Men de massgripanden som nu genomförs och de
systematiska övergrepp i fängelserna som följer på dem, har inte varit
vardagsmat sedan studentprotesterna för tio år sedan. Och nu är det mer, värre.
På Tehran Bureau skriver en av
dem som själv kom relativt lindrigt undan, om sina upplevelser i Evin-fängelset.
Folk dör i häktena nu. Jag har sett och hört andra redogörelser, trovärdiga, som
vittnar om människor som invaldiserats, våldtagits, bankats till döds.
Från 6 juli
Under tiden protesterna pågått har det också funnits röster som velat reducera händelserna till en utifrån orkestrerad ”färgkodad” revolt och på ett eller annat sätt resultat av hemlig tråddragning av CIA, Mossad, osv. Det är ett exceptionellt nedvärderande förhållningssätt till de miljoner människor som varit ute på gatorna och gett uttryck för sin vilja att vara med och styra sitt eget samhälle. Och det är en missbedömning av den sociala och politiska sammansättningen av Iran. Missnöjet med regimen är starkt – och inte längs en entydig axel av ”västvänlighet”. De politiska krafterna är också betydligt mer självständiga och djupre rotade i den iranska verkligheten, än de oppositionskrafter som med stöd av västliga underrättelse- och ”bistånds”-organ satts att leda vägen för andra ”färgrevolutioner”.
Från 28 juni
...den nuvarande regimens karaktär skiner igenom i dess brutala förtryck av fackföreningsrörelsen,
Från 18 juni
Alldeles oavsett vart de storartade gatuprotesterna nu tar vägen, behöver en bred rörelse som vill bära fram ett nytt, bättre Iran, dyka ned i dessa frågor. Utan en ekonomisk politik som bekämpar klyftorna och inkluderar småstädernas och landsbygdens befolkning i framstegen, och ett aktivt intresse för att bygga upp och förlita sig på en koordinerad arbetarrörelse, kommer oppositionen på sikt att stå sig slätt.
Att gå tillbaka till hur det var förut i Iran, blir hur som helst inte möjligt. Demokratiska processer gör dramatiska saker med människor. Tv-debatter, telefonväkterier, massmöten och olika former av gräsrotsorganisering har skapat ett nytt, skärpt politiskt medvetande i Iran.
Låt oss hoppas att denna rörelse varken kan dränkas i repression och blod – eller kidnappas och förvridas av de yttre krafter som länge velat se ett bångstyrigt Iran nedtvingat på knä. Först och främst för att det iranska folket förtjänar bättre. Men också för det som de korrupta, oftast USA-stödda diktaturerna i övriga Mellanöstern redan känt under valprocessen: Ett utvecklat folkstyre i Iran är ett starkare hot mot dem och deras gynnare, än fredagsbönsretorik och fiktiva kärnvapen.
Från 16 juni
Det händer något i bröstet när jag ser bilderna på de modiga gatuprotesterna i Iran. Här gör människor anspråk på makt och frihet; här görs politik i stunden.
De unga protesterna mot valresultatet och regimen i Iran uttrycker genuin frustration och förändringsvilja hos många iranier. De är legitima, och de kommer att leda till någon typ av förändring.
Från 13 juni
Det är beklagligt att Ahmadinejad vann valet. Med Mousavi hade utvecklingen i Iran kunnat bli betydligt bättre för stora grupper av befolkningen. Men som jag tidigare skrivit, har det här valet redan förändrat mycket i Iran. Reformistlägret har på sätt och vis en bättre utgångspunkt att arbeta vidare med en bred kritik av den förda politiken – från utrikespolitik till socialpolitik till ekonomisk fördelningspolitik. Motsättningarna bland olika fraktioner i de ledande skikten har blivit tydliggjorda.
No comments:
Post a Comment