De rapporter som kommer från Iran nu är mörka, blodiga. Regimen trappar upp repressionen å det grövsta. Brutalt våld mot politisk opposition har aldrig
försvunnit från iransk politik. Men de massgripanden som nu genomförs och de
systematiska övergrepp i fängelserna som följer på dem, har inte varit
vardagsmat sedan studentprotesterna för tio år sedan. Och nu är det mer, värre.
På Tehran Bureau skriver en av
dem som själv kom relativt lindrigt undan, om sina upplevelser i Evin-fängelset.
Folk dör i häktena nu. Jag har sett och hört andra redogörelser, trovärdiga, som
vittnar om människor som invaldiserats, våldtagits, bankats till döds.
Under tiden protesterna pågått har det också funnits röster som velat reducera händelserna till en utifrån orkestrerad ”färgkodad” revolt och på ett eller annat sätt resultat av hemlig tråddragning av CIA, Mossad, osv. Det är ett exceptionellt nedvärderande förhållningssätt till de miljoner människor som varit ute på gatorna och gett uttryck för sin vilja att vara med och styra sitt eget samhälle. Och det är en missbedömning av den sociala och politiska sammansättningen av Iran. Missnöjet med regimen är starkt – och inte längs en entydig axel av ”västvänlighet”. De politiska krafterna är också betydligt mer självständiga och djupre rotade i den iranska verkligheten, än de oppositionskrafter som med stöd av västliga underrättelse- och ”bistånds”-organ satts att leda vägen för andra ”färgrevolutioner”.
...den nuvarande regimens karaktär skiner igenom i dess brutala förtryck av fackföreningsrörelsen,
Alldeles oavsett vart de storartade gatuprotesterna nu tar vägen, behöver en bred rörelse som vill bära fram ett nytt, bättre Iran, dyka ned i dessa frågor. Utan en ekonomisk politik som bekämpar klyftorna och inkluderar småstädernas och landsbygdens befolkning i framstegen, och ett aktivt intresse för att bygga upp och förlita sig på en koordinerad arbetarrörelse, kommer oppositionen på sikt att stå sig slätt.
Att gå tillbaka till hur det var förut i Iran, blir hur som helst inte möjligt. Demokratiska processer gör dramatiska saker med människor. Tv-debatter, telefonväkterier, massmöten och olika former av gräsrotsorganisering har skapat ett nytt, skärpt politiskt medvetande i Iran.
Låt oss hoppas att denna rörelse varken kan dränkas i repression och blod – eller kidnappas och förvridas av de yttre krafter som länge velat se ett bångstyrigt Iran nedtvingat på knä. Först och främst för att det iranska folket förtjänar bättre. Men också för det som de korrupta, oftast USA-stödda diktaturerna i övriga Mellanöstern redan känt under valprocessen: Ett utvecklat folkstyre i Iran är ett starkare hot mot dem och deras gynnare, än fredagsbönsretorik och fiktiva kärnvapen.
Det händer något i bröstet när jag ser bilderna på de modiga gatuprotesterna i Iran. Här gör människor anspråk på makt och frihet; här görs politik i stunden.
De unga protesterna mot valresultatet och regimen i Iran uttrycker genuin frustration och förändringsvilja hos många iranier. De är legitima, och de kommer att leda till någon typ av förändring.
Det är beklagligt att Ahmadinejad vann valet. Med Mousavi hade utvecklingen i Iran kunnat bli betydligt bättre för stora grupper av befolkningen. Men som jag tidigare skrivit, har det här valet redan förändrat mycket i Iran. Reformistlägret har på sätt och vis en bättre utgångspunkt att arbeta vidare med en bred kritik av den förda politiken – från utrikespolitik till socialpolitik till ekonomisk fördelningspolitik. Motsättningarna bland olika fraktioner i de ledande skikten har blivit tydliggjorda.
Alla är inte lika entusiastiska. Antoine Madelin, chef vid paraplyorganet för 155 människorättsgrupper (FIDH) pekar på några svagheter.
- Dokumentet är under våra förväntningar. Kompensation för slaveri och kolonisation togs bort efter stark opposition från västländerna, och romer samt migrationsarbetare ges inte väntat skydd mot diskriminering. Dessutom är varken Israel eller USA med, länder som bidrar till problemen med diskriminering, säger Antoine Madelin till SvD på tisdagskvällen.
Rasistkonferensens [sic!] dokument är inte bindande. Madelin ifrågasätter hur mycket det verkligen kommer att tillämpas av länder för att minska rasism.
- Rasism och främlingsfientlighet ökar i världen, förstärkt av den ekonomiska krisen. Det är tveksamt om ett FN-dokument som detta kan vända denna trend, säger Madelin.
Fel! President Ahmadinejad kallade inte Förintelsen ”tvivelaktig” som översättare från farsi till engelska skrev på måndagen. Irans president sade att ”frågan om Förintelsen missbrukas”. FN gick ut med rättelsen igår.
"Väst har nu gjort Ahmadinejad till martyr, stärkt honom inför den inhemska opinionen, och försatt oss i den uppochnedvända situationen där Ahmadinejad talar om vikten av yttrandefrihet och demokrati, vilket självklart är ett skämt när en tittar på situationen i Iran.
Men som bekant är det inte Irans befolkning som står högst på Västs agenda utan det är Israels befolkning, det är USA det är Europa. Därför tågar de ut när Ahmadinejad säger det är varje vettig människas plikt att säga, det som hundratusentals demonstranter i Europa och USA, skanderat när Gazas befolkning massakrerades: att Israel är en rasistisk stat. Det måste sägas fler gånger och av fler personer. Det är bara synd att det inte är demokratier som yttrar det, att det blir en diktatorisk regim som utnyttjar det tomrummet för egen vinning."
"Staten Israels extremt stora inflytande över de västerländska regeringarnas agerande i det här fallet, kan inte heller förstås utan att man sätter det i samband med islamofobins växande roll i europeisk politik för europeiska makthavare. För Europas högerpopulistiska partier, som Geert Wilders’ ”Frihetsparti” eller Siv Jensens ”Fremskrittsparti” har ”solidariteten” med Israel länge levt i nära symbios med den hårda och insinuanta antimuslimska retoriken. Och den som vill förutse vad som dyker upp på den europeiska menyn över hets mot muslimer, kan följa propagandautspelen från Israels regering. Det som präglar europeisk politik idag, det är att den mer traditionella europeiska högern omvandlas i samma riktning, och att också partier längre vänsterut börjar omfamna en sådan dagordning."
(flag counter added Feb 26, 2009)
